2011-08-24
2011-08-11
2011-08-10
beijing, tonghua
frukost hos en familj vi bodde hos i tonghua. ris, ankägg, potatis&bönor, någon sorts ägg och koriander-soppa.
tonghuas fabriker. taget från ett majsfält.
en filur på tåget från beijing till tonghua som vi lekte tittut med. vi blev bjudna på hans blåbärsgodis och hela tågvagnen blev engagerade i vår lek.
flod i beijing. algerna har det bra här.
2011-08-09
därav denna blogg
godmorgon. jag väcktes först av ljuset 0532 (ögonen vänjer sig av vid att vakna till ljus efter alla dessa hotellrum utan fönster). efter att ha täckt för fönstrena ringde telefonen 0630 och när den inte slutade ringa svarade jag. det pratades kinesiska och att jag försökte förklara att jag inte förstod spelade över huvud ingen roll. personen fortsatte förklara något tills hon lät nöjd och la på. så nu är jag vaken och eftersom jag alltid har föreställt mig morgnar som en tid för handling (de har dock aldrig riktigt tillhört mig) tänkte jag att det är en ypperlig tid för att börja skriva och skrider således till verket.
jag trodde att det skulle urholka upplevelsen att skriva om den men nu tror jag tvärtom. jag trodde att bloggandet skulle lägga sig som ett lager över av "det verkliga" och att upplevandet skulle sky beskrivandet, såsom ett vilt djur skyr fotograferande turister. men nu tror jag tvärtom och det känns mycket viktigt att berätta. jag kan inte skilja ut upplevandet från beskrivandet, inte mig från dem jag håller kärt.
jag är perplex och förundrad och frustrerad nästan hela tiden och jag tror att det här upplevandet måste åtföljas av stora doser bearbetning. I need to tell the stories to make them make sense. viktigt att på något vis smälta det här - en känsla av att häri fins mycket klokskap att hämta, men inte ur den råa frustrationen perplexiteten utan en förståelse utav den. jag skriver i hopp om att det ska slå rot.
vi har båda mycket att berätta. de sista dagarna i delhi träffade vi ett par norrmän vi fikade med och jag tror aldrig att vi har pratat så mycket i mun på varandra. jag tror det var först då vi märkte hur mycket vi har att berätta, då vi hittade några som, rimligen med stor sannolikhet, delar våra perspektiv. (det finns många roliga gånger då jag anmärkt på något, för mig, lustigt till en indie och fått vänlig oförståelse tillbaks.
nu önskar jag att jag skrivit från första början. jag hade velat ha nedtecknat nyförvirringen, stundens irritationer och häpenheter. jag kan inte erinra mig dem alla eller urskilja dem från varandra. men nog är det bättre att skriva än inte. och nog finns det kanske en poäng med distans till dem, kanske har de mognat något, kanske närmar jag mig något man skulle kunna kalla insikt. (det finns något att hämta ur dessa känslorna - häpenheten, irritationen, frustrationen, oförståelsen, perplexiteten, ilskan, det är jag säker på. ett annat förhållningssätt, ett annat perspektiv. men inte trodde jag väl att det skulle vara så svårt - och kanske är det den viktigaste lärdomen i sig. att det är svårt.)
jag trodde att det skulle urholka upplevelsen att skriva om den men nu tror jag tvärtom. jag trodde att bloggandet skulle lägga sig som ett lager över av "det verkliga" och att upplevandet skulle sky beskrivandet, såsom ett vilt djur skyr fotograferande turister. men nu tror jag tvärtom och det känns mycket viktigt att berätta. jag kan inte skilja ut upplevandet från beskrivandet, inte mig från dem jag håller kärt.
jag är perplex och förundrad och frustrerad nästan hela tiden och jag tror att det här upplevandet måste åtföljas av stora doser bearbetning. I need to tell the stories to make them make sense. viktigt att på något vis smälta det här - en känsla av att häri fins mycket klokskap att hämta, men inte ur den råa frustrationen perplexiteten utan en förståelse utav den. jag skriver i hopp om att det ska slå rot.
vi har båda mycket att berätta. de sista dagarna i delhi träffade vi ett par norrmän vi fikade med och jag tror aldrig att vi har pratat så mycket i mun på varandra. jag tror det var först då vi märkte hur mycket vi har att berätta, då vi hittade några som, rimligen med stor sannolikhet, delar våra perspektiv. (det finns många roliga gånger då jag anmärkt på något, för mig, lustigt till en indie och fått vänlig oförståelse tillbaks.
nu önskar jag att jag skrivit från första början. jag hade velat ha nedtecknat nyförvirringen, stundens irritationer och häpenheter. jag kan inte erinra mig dem alla eller urskilja dem från varandra. men nog är det bättre att skriva än inte. och nog finns det kanske en poäng med distans till dem, kanske har de mognat något, kanske närmar jag mig något man skulle kunna kalla insikt. (det finns något att hämta ur dessa känslorna - häpenheten, irritationen, frustrationen, oförståelsen, perplexiteten, ilskan, det är jag säker på. ett annat förhållningssätt, ett annat perspektiv. men inte trodde jag väl att det skulle vara så svårt - och kanske är det den viktigaste lärdomen i sig. att det är svårt.)
Subscribe to:
Posts (Atom)